Och fort skulle det gå
anja lundmark
Återberättat av Elsa Falk.
En fabriksarbeterska från Strömsbro berättar:
Jag föddes i Tärnsjö. Vi var sju syskon. Min pappa arbetade på Östa såg. Han fick fel i ryggkotorna, men jobbade i alla fall. Han dog vid 40 års ålder. Jag var sex år när han dog. Min mor dog i barnsäng när hon skulle föda sitt åttonde barn. Då hade jag fyllt elva. Jag fick då komma till en faster och farbror i Skutskär. Jag hade det bra hos dem. De andra syskonen fick klara sig själva där hemma.
Jag gick i skolan i sju år. Från min skoltid minns jag att min skolfröken var mycket snäll mot mig. Jag fick ofta äta hos henne. På hemvägen från skolan var det en äldre tant som jag ofta hälsade på. Ibland sov jag över där.
I skolan satt vi i skolsalen och åt våra smörgåsar. Jag hade ofta en rund brödkaka med smör på. Jag hade ingenting att dricka till, men de sista åren i skolan fick alla barn ett glas mjölk. Det uppskattades mycket. På rasterna lekte vi hoppa hage och sista paret ut. Pojkarna var också med i leken. Ett annat mindre roligt minne var att jag fick löss i skolan, det var mycket vanligt då. Faster kammade mig med en luskam av stål och tvättade mig med sabadill-ättika som sved i skinnet. Denna procedur fick upprepas med jämna mellanrum. Någon läkarundersökning förekom inte då i skolan. Sjuksköterskan kom en gång om året och undersökte oss. Någon tandläkarvård fanns inte heller. Man hade ju tandvärk ibland och då fick man dra ut tanden.
Jag fick en docka av faster när jag fyllde år, i mina ögon var den stor och fin, en kär leksak. Dockan hade huvud av celluoid och kroppen var hemsydd liksom armar och ben. Dockans kläder tog jag av och på varje dag. Vad nöjen beträffar var man på matiné och såg film. När jag gick i skolan kostade bion 1.50. Pengar fick jag av min faster. Sen, när jag blev äldre var det dans som gällde på lördagkvällarna.
Efter skola och konfirmation fick jag mitt första arbete på Sjöbergs Garn. Jag cyklade till och från arbetet, från Skutskär till Gävle. Då var jag 15 år, jag minns inte vad fick i lön, men det var nog inte så bra. Efter några år på Sjöbergs började jag på Gefle Manufaktur AB. Där trodde jag att jag skulle få mer betalt.
Jag började i spinneriet och fick stå bredvid en van spinnerska och lära mig. Hon hade en liten grej som knöt ihop trådarna och fort skulle det gå, för vi arbetade på ackord. Det var bara kvinnor som arbetade i spinneriet. När det var någon maskin som krånglade, kom gubbar från verkstaden och rättade till felen. Jag arbetade med bomullsgarn. Det var mycket dammigt och bullrigt i lokalen. Det fanns inga hörselskydd och ventilation var det dåligt med. Vintertid var det kallt och dragit.
Jag bodde i flickbyggningen där jag hade ett rum. Där fanns en spis, ett bord, en säng, ett par stolar och två smala, höga fönster. Jag trivdes bra, men jag tyckte att föreståndaren var lite barsk. Jag hade tvätt och städning efter arbetsdagen, det fanns vatten och slask men ved till spisen fick bäras upp. Jag bodde högst upp på tredje våningen. Det var förstås utedass och det var iskallt på vintern.
Arbetet började klockan 7.00 och slutade 17.00. Vi hade en timmes lunch och 15 minuters kafferast på eftermiddagen. Efter arbetsdagen fick man sopa och städa upp under maskinerna. Jag sydde inga kläder själv, utan jag köpte när jag fick ihop en sparad slant. Böcker hade jag inte något större intresse av att läsa, däremot sticka och virka.
Efter några år flyttade jag från flickbyggningen till Engelska byggningen. Där bodde jag och min man. Vi hade ett rum och kök. Det tyckte man var bekvämt och bra. Vi fick två barn. Då arbetade vi i skift så en kunde vara hemma med barnen. Det fanns inget dagis på den tiden. Man hade inte stora fordringar på standard och förnöjelse. Vi hade en radio som vi lyssnade på när vi hade tid. Maken och jag hjälptes åt med barnpassning och hushållsbestyr. Efter en tid fick maken arbete som förman på verkstaden. Då blev det lite mer pengar i lönekuvertet.
Eftersom pojkarna växte upp blev det trångt med ett rum och kök. Vi köpte en villa i Stigslund 1948. Där bodde vi till 1987. Jag blev pensionär vid 60-års ålder på grund av astma och allergi. Kanske var det sviter av allt damm man andades in på fabriken. Fabriken lades ned 1960 på grund av textilkrisen i Sverige.
Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.