Inte så mycket som en blomma
anja lundmark
VIVAN
född 1904
Vivan berättar:
Vi bodde i det gamla sjukhuset på Storgatan i Strömsbro. Jag föddes hemma och mamma var hemma och tog hand om oss barn. Pappa, Axel Jansson (född 31 juli 1873), arbetade på fabriken i 50 år. Han började som 13-åring vid ”klistringen”. 1909 när det var storstrejk, fick pappa Axel blindtarmsinfiammation och hamnade på lasarettet. Men han fick inte ut något av sjukkassan. Det var en privat sjukkassa inom företaget och under strejken fick han inte några pengar därifrån. Jag gick sex år i skolan. Eftersom vi hade mycket sjukdom i vår familj, blev jag hemma och hjälpte till. Min syster Anna hade MS. Hon blev sämre från år till år.. Vår bror hade TBC och han var på sanatoriet av och till.
Jag var 17 år när jag började på fabriken Det var 1923, på fjärde botten. De rände, solvade och varpade där. Jag rullade på rullmaskinen från spinningen, på stora rullar som gick till varpen. Jag arbetade 8 ½ timme per dag och tjänade 19 kronor i veckan. I början hade jag fyra dagars semester. Jag var med i fackföreningen och var med när ”Torsdagskretsen” bildades i Strömsbro.
Under arbetsdagen var det frukost klockan 9.00 och middag klockan 13.00. Jag gick hem och åt. Vi åt mest husmanskost. Köket var den naturliga arbets- och samlingsplatsen. Maten förvarades i ett skafferi och i en källare. 1917 fick vi elektricitet. Under kriget arbetade jag på fabriken. Ransoneringen var bra. Jag tog mig fram på cykel. Mina hemförhållanden var goda och grannsämjan var bra. Ekonomin skötte jag själv. Vi städade och tvättade själva. Mina kläder sydde en hemsömmerska eller så köpte jag konfektion.
Det fanns en maskin som gjorde garnnystan och där var det roligt att vara. Det vävdes segelduk som man gjorde hängmattor av. Och flagglinor som man stod i varsin ände av fabriken och snodde. Grova rep gjordes också. Då tog man en stor bal och delade på tre. Sedan stod två personer i varsin ände och drog. Hur långt ifrån varandra man stod, berodde på hur långt rep det skulle bli. Det producerades mycket rep.
Fritiden var väl inte så mycket att prata om. Vi arbetade från klockan 7.00 till 17.00. På lördagarna arbetade vi från 7.00 till 13.00. Det är ju olika på människor vad de gör av sina liv. Vi hade som sagt mycket sjukdom i vår familj. Det tog både tid och kraft, så det blev inte något uteliv alls… Men första maj skulle man till stan i alla fall. Då var det samling vid missionshuset. Musikkåren var ihopsamlad från missionshuset och en del andra musiker. De spelade hela vägen och det var långt att gå. De började alltid med att spela ”Wien bluit Wien” eller Bönhusmarschen som vi kallade den när vi tågade till Boulognerskogen. Det var alltid vackert väder på första maj. Vi hade arbetat i fabriken till klockan 12.00. Det var ingen ledighet då inte, när det var första maj.
Sen var det ju Torsdagskretsen som jag var med och bildade på 20-talet. Jag, Henrietta Nordman och Signe Nilsson blev kallade till ingenjören. Vi funderade på vad vi nu hade gjort eftersom han ville träffa oss. Men när vi kom dit stod det en kvinna där. Rut hette hon. Hon sa att ”det är så mycket flickor här på fabriken och i flickbyggningen och det är ingen som tar hand om dem som kommer utifrån. Därför ska vi försöka bilda en syförening”. Hon sa att vi skulle samlas på torsdagar och hon kunde kanske låna ihop symaskiner. Tyg kunde vi ju allihop köpa billigt. Vi skulle få hjälp med tillklippningen av blusar och förkläden, så vi fick arbetskläder billigt. Eller så kunde alla sy sig en arbetsrock. Men det blev aldrig några symaskiner. Vi samlades istället på Ordenshuset. Det fanns inget församlingshem då. Det kom många flickor, säkert 60-70 stycken. Då sa Rut att det inte skulle komma någon diakonissa till oss, utan det skulle komma en syster Klara istället. Och hon kom hon. Efter det var vi på Ordenshuset varje torsdag och syster Klara dukade upp med kaffe på ett långbord. Vi hade pastor Lind också, som kom varje torsdag. Syster Rut kunde både spela och sjunga, syster Klara kunde inte nåt av det. Så vi hade en frälsningssoldat som kom. Hon kunde spela orgel och vi sjöng ”Sions Toner”. Alla hade handarbeten med sig och sydde vad de själva ville. Det blev fina arbeten, vi virkade och donade. Torsdagskretsen följde med ända tills fabriken upphörde 1960.
Det var en väldigt bra sämja på fabriken, tycker jag. Det fanns en gumma där som sopade trapporna varje torsdag och det fanns två hissar.
Vi hade handelsresande på fabriken också. En hette Erlandsson och han hade Karlsson till chaufför. Karlsson var livréklädd. Erlandsson var väl störst han.
Petrus Lind körde sin bil själv. Han reste långt upp i Norrland. Lind var enkel och arbetsam och han drack inte sprit heller. De andra spritade väl ganska mycket och då var det väl inte förbjudet att köra bil under påverkan.
Det var inte mycket pengar kvar av Maja Skoglunds fondpengar, men det som fanns skulle gå till förbundet. Vi som arbetade där fick ingenting av de pengar som fanns kvar när fabriken lades ned. Det finns inget minnesmärke kvar efter Maja Skoglund. Det får man skylla på fackordförande, som inte framhöll något sådant. Hon hade ju skänkt så mycket pengar… Disponent Höglund tänkte inte mycket på arbetarna heller, tycker jag. Han skänkte en miljon till Handelssociteten när han gick bort. Jag läste ett brev som de anställda fick när fabriken lades ned, daterat den 18 januari 1960. Där stod att ersättningar skulle utgå till de äldre anställda. Inte har jag fått några pengar, fast jag jobbade där i 38 år. Tänk när statsministern kom på besök till Strömsbro när det var tal om nedläggning. Han sa rent ut att ”Går det inte ihop sig, är det inget annat än att stänga .. ”.
Vi tyckte att det var väldigt hårt att bara säga så. Man tycker ju att man borde kunnat gjort någonting. Det var Tage Erlander som var statsminister då. Jag var 55 år när fabriken stängdes och då var det inte lätt att få arbete. Pappa Axel arbetade där i 50 år. När han dog fick han inte så mycket som en blomma på kistan som tack för långt och troget arbete på fabriken.
Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.