Jag skulle bli väverska
anja lundmark
GERDA
född 1910
Gerda berättar:
Jag var på ett studiebesök på fabriken i Strömsbro i november 1995. Det var en upplevelse, tänka sig att jag arbetade där 1936. Då var jag 26 år, gift och hade två barn Nu är det ombyggt med rum och annat, men när jag kom dit var det maskiner överallt.
Jag hamnade på andra våningen och jag skulle bli väverska. Det var en flicka som hette Gunilla som fick ta hand om mig. Hon bodde i Sjöäng i Bomhus och cyklade varje dag, både sommar och vinter i ur och skur till Strömsbro. Jag fick fyra vävstolar att ansvara för, två småstolar som vävde barnfiltar av bomull, med rosa och blå bårder. Ibland vävdes det gardiner i stolarna. En gardin hette Kongress. De var lite glesare i väven. I de två stora vävstolarna vävdes det lakansväv. Som tur var stannade de när det blev fel i väven. Skytteln var 35 centimeter lång och gick med hög fart. Hur många slag i minuten vet jag inte, men fort gick det. Det gick ganska skapligt att väva, men en av de stora maskinerna var en rackare.
Jag fick inget betalt när maskinerna stod stilla och väntade på vävlagare eller montör. En gång blev det ett slag mitt i väven, skytteln flög ut genom fönstret och jag var ner på gården och hämtade den. När det blev något fel på väven kom en fru Svensson och knöt trådar. Det tog en himla tid. Ibland kunde man få stå i timtal och vänta. Man fick inget betalt och man fick inte gå hem. Det var bedrövligt. Det gick inte an att komma högre än 20 kronor i veckan fast jag jobbade 48 timmar.
En dag tyckte jag att allt gick bra med väven och det var trevligt. Jag stod där i lugn och ro. Då såg jag plötsligt något mörkt fara förbi och jag kände något varmt som rann i ansiktet. När jag kände efter med handen fick jag blod på den. Det hade blivit ett avbrott i stolen igen och skytteln hade snuddat vid min näsa. Det blev bara ett litet sår. Vävlagaren kom med trassel som vi hade mellan stolarna och duttade på såret. Jag fick gå upp till syster och visa och det var inte så farligt. Det blev bara en ytlig skråma som inte behövde sys. Men de skickade hem mig för att vila. Det känns inte så bra att få en flygande skyttel på näsan. Märket finns fortfarande kvar.
Jag gick i skift ett tag. Då jobbade jag klockan 6.00 till 14.00 eller 14.00 till 22.00. På lördagarna var det mellan 6.00 till 12.00 eller 12.00 till 18.00. Jag lärde mig att väva och så kan jag knyta en knut, och det är ju alltid bra att kunna. Min arbetsplats var vid dörren. Där var det kallt och dragit. Det var korsdrag där mest hela tiden. En flicka dog, vad det nu var för fel. Hon begravdes vid Valbo Kyrka. Vi var några där från fabriken.
Någon matsal fanns inte, vi satt uppkrupna i fönstret och åt. För det mesta hade vi smörgås och mjölk. Jag var också förtjust i krämer av olika sort. Man hade en plåtlåda som maten var i och den har jag kvar. En gång i veckan var det städning runt stolarna, på fredagarna. Att tvätta sig själv på fabriken var det inte tal om. Vi var inte så rensamma av oss på den tiden, men det fanns en kran med kallt vatten.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde på fritiden. Ibland var jag väl med någon flicka och hälsade på i flickbyggningen. Annars var det till att rusa hem efter arbetet. Jag hade ju två barn att ta hand om. Det fanns inget dagis då, utan snälla grannar hjälpte till med barnpassningen. Man kan ju undra hur man klarade sig, men det gick.
Någonting som var roligt på fredagseftermiddagarna var när man gick till en lite bod där det såldes stuvbitar och felvävt tyg. För felvävt blev det. Det fanns härligt randig flanell som jag köpte metervis av. Det blev nattlinnen och pyjamas för hela slanten. Det gällde att klä sig varmt på nätterna, för det var kallt. Lägenheten hade spis i köket och en kakelugn i rummet. Mönster till kläderna tog jag ur Vi-tidningen. Det var bara att lägga mönstret på tyget och klippa. Jag är fortfarande prenumerant på tidningen efter 60 år. Jag hade en trampmaskin, en Husqvarna. Den blev flitigt använd. Sedan gjorde jag om den till elektrisk. Nu är den i något U-land. Jag har köpt en helautomatisk, för en symaskin ska man ha i ett hem.
Det blev ett snöpligt slut för mig på Strömsbrofabriken. Jag minns inte hur länge jag arbetade där, men det var i alla fall en sommar och vinter. Sista dagen jag arbetade där hade jag feber och orkade ingenting. Jag satte inte igång vävstolarna, utan gick till kontoret och frågade om jag fick gå hem. Jag fick ett nej. För att kunna gå hem måste man ha en passersedel. Det satt en gubbe och kollade vid portarna. Jag fick vänta ända till middag då portarna öppnades. Då kröp jag ut när han inte såg mig. Jag hade inte så långt hem, jag bodde på Tallbacken i Sätra. När jag kom hem hade jag 40 graders feber. Jag blev rädd när jag såg utslaget på termometern. Jag kommer ihåg att jag bäddade kökssoffan och klädde av mig sakta och la mig. Hur länge jag låg vet jag inte. Jag vågade inte gå tillbaka till fabriken, jag hade ju smitit därifrån utan lov.
Ja, det är nog allt jag kommer ihåg från fabriken. Jag gifte mig i Strömsbro prästgård den första augusti 1934. Min äldsta dotter föddes 1930 och hon gick i skolan i Strömsbro. Jag är nu 86 år och har mitt eget boende med min sambo på Brynäs.
Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.