anja lundmark

---

Tre generationer kvinnor på Gefle Manufaktur AB. Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996. 

---

MATHILDA 
född 1859 
”Av naturliga skäl har jag inte träffat Mathilda, utan dotterdottern. Hon har berättat vad hon kommer ihåg av sin mormor.” 

Lovisa Mathilda föddes den 1 mars 1859. Hon bodde i Gävle fram till den stora branden som ödelade vår vackra stad år 1869. Då var hon tio år och en av de människor som evakuerades till ett tältläger som sattes upp på Sätraåsen. Den 14 november 1873, när Mathilda var 14 år, började hon arbeta på Gefle Manufaktur AB. Hon var kvar där till den 22 juli 1875. Sedan var hon borta från arbetet i 15 år. Under den tiden fick hon tre barn. Emil, som föddes 1880, Helny född 1885 och Helga som föddes 1887. Emil arbetade på fabriken 1897-98. Han emigrerade till Amerika där han gifte sig med en svensk flicka. De bodde sedan i Brooklyn. Dottern Helny återkommer jag till. Helga arbetade också i fabriken från 1901, men jag vet ingenting mer om hennes öde. 

Den 21 mars 1890 började Mathilda åter arbeta på Svanens väv. Den 30 augusti 1909 under storstrejken, fick ”Tilda” fem kr i understöd från matrekvisionen, undertecknat Strömsbro strejkkommitté. I slutet av augusti 1916, gick Tilda med i fackföreningen. 1922 fick hon ”Lilla Silvermedaljen”, då hade hon jobbat där i 32 år, Mathilda arbetade omkring 40 år i Strömsbro. 

På äldre dar bodde hon tillsammans med dotter och dotterdotter i Engelska byggningen. Då hade man kristallmottagare (den tidens radioapparat) i sina hem. En gång satt Mathilda i godan ro med hörlurar och lyssnade på radion. Då var det en röst som sade ”Hej Tilda” i lurarna. Det var grannen Johan som hade mixtrat med sin mottagare, så att Tilda kunde höra honom. Mathilda gick i pension 67 år gammal. Hon levde till hon blev 88 år och dog hemma i sin säng i Engelska byggningen. Dottern och dotterdottern tog väl hand om henne. Sista tiden arbetade Helny och Elly deltid, för att Mathilda inte skulle behöva vara ensam hemma.

---

HELNY
född 1885

Helny föddes den 6 juni 1885 i Strömsbro. Hon gick i skolan för magister Davidsson. Men det blev lite si och så med skolgången. Det byggdes en stenmur runt prästgården. Magistern sa till Helny: ”Du som ser så stor och stark ut, får gå ut och bära sten till muren.” Helny gjorde som han sa. Hon kom hem med trasigt och smutsigt förkläde som mamma Mathilda fick laga och tvätta. På grund av detta murbygge fick Helny aldrig chansen att lära sig läsa och skriva ordentligt. 

Den 20 december 1897, när Helny var tolv år, var det dags att börja arbeta vid Gefle Manufaktur AB. Hennes arbetsplats blev på andra botten. Hon lärde sig spinna och blev med tiden en mycket duktig spinnerska. Helny var kamrat med Maja Skoglund, som arbetade samtidigt med henne i spinneriet. 1916 blev även Helny fackligt aktiv och 1919 var hon med i styrelsen. 

Hon träffade sin kärlek på fabriken. Han hette Karl och arbetade på verkstaden, (från 1909-1948). Det hände sig att Kalle blev far till Elly. När Helny och Kalle ville gifta sig, blev det stopp. Mathilda tillät inget giftermål, för Helny skulle bo hemma och ta hand om sin mor. Och så blev det. Hon var en lydig dotter. De tre kvinnorna bodde på Engelska byggningen och Kalle bodde i andra änden av Storgatan vid kyrkan. Både Helny och Kalle förblev ogifta livet ut. Han brukade gå hem till ” de sina” och hälsa på och hjälpa till med de tyngre sysslorna. Ibland betalade han för sin flicka. Det blev senare bråk om detta. Helny ville ha underhåll varje månad för Elly. Efter detta talade inte Kalle och Helny med varandra. En dag långt senare, 1948, var Elly på besök med sin dotter hos Helny i Strömsbro. Hon såg att flaggan var på halv stång vid fabriken. ”När hon frågade sin mor vad som hänt, berättade hon att det var Kalle som dött. Han började som 15-åring på fabriken och arbetade där i 40 år. Han blev 55 år. Helny själv blev kvar på Gefle Manufaktur AB i 55 år. Hon slutade 1952. När hon slutade på fabriken blev hon uppsagd från sin lägenhet. Hon flyttade då till ”änkebyggningen” och bodde där i sju år. Därefter flyttade hon hem till sin dotter Elly där hon bodde i tolv år, fram till sin död 1969.

---

---

ELLY 
född 1915

Elly berättar: 

Jag föddes på Gävle BB och bodde sedan med min mamma och mormor i Engelska byggningen i ett rum och kök. Nar min mamma började arbeta igen, hade jag en tant som såg efter mig. Min barndom var glad och trygg. Jag kommer ihåg när jag var liten. Då sprang jag varje fredag och mötte mamma, för då hade hon fått lön. Hon fick den i en påse. ”Har du fått mycke ören, mamma”, ropade jag. För jag fick alla ören och mamma tog kronorna. Det låg en bank i Engelska byggningen. Jag gick dit och satte in mina ören. Jag var så liten att jag knappt nådde upp till dörren. 

Jag lekte mycket med dockor och bollar. Det brukade också komma en lekkamrat till mig. Vi brukade leka ”handelsboa”. Hon kallade min mormor Mathilda för mormor. Hennes föräldrar tyckte inte om det. Hennes pappa var ingenjör på fabriken och de var lite finare folk. De var de enda som hade bil på den tiden. 

Vi handlade i Konsum och Tjulins. De satte upp en chokladautomat vid Valbergs Affär och vi gick där och tryckte på den. Jag har gått sju år i folkskola och sex veckors fortsättning efter det. Min magister hette Löthman. När skolan var slut började jag som piga hos en familj. Frun var sjuklig så de ville att jag skulle jobba där. 

Jag var med i SSU och kyrkans syförening. Jag lärde mig esperanto och brevväxlade med ungdomar från bland annat Italien och Polen. Då skrev vi på esperanto. 

Vi gick ofta till Café Lugnet och fikade, gick på bio eller åkte till Folkets Park på dans. Vi dansade till Sven Olov Sandbergs orkester. Ibland var vi några stycken som cyklade till Brodin i Hille, där vi sjöng och hade roligt. 

1934, när jag fyllt 18 år, började jag arbeta på GMAB. Jag fick börja i härvningen. Piskgarn var det första jag bekantade mig med. Kvinnan som lärde upp mig hette Lovisa Åsenlund. Nästan samtidigt som jag började på fabriken blev det strejk på avdelningen. Jag tyckte att det var hemskt, jag hade ju nyss börjat där. 1934 fick jag ett stipendium till esperantokonferensen i Stockholm. Jag fick fri resa och uppehälle. Plus 50 kronor i fickpengar. Det var lite jobbigt när jag skulle be om ledigt. Man hade ju respekt för ingenjören, även om jag hade lekt med hans dotter när jag var liten. Man vågade inte gå in på hans kontor och prata, utan jag väntade utanför när han gick hem. Då rabblade jag upp allt jag skulle säga så fort att han inte hörde vad jag sa, så jag fick ta om allt från början. Då nickade han nådigt och gick. Jag fick åka till Stockholm och hade väldigt kul. 

Första maj var det alltid ett demonstrationståg från Strömsbro till Boulognerskogen. Jag fick alltid gå och stötta en arbetskamrat, tant Mina. Hon var gammal och hade svårt att gå. Men demonstrera skulle hon. Det var ju inte så kul att gå bredvid en gammal gumma, men jag gjorde det i alla fall. När vi flickor hälsade på hos tant Mina, ville hon alltid att vi skulle sjunga ”När ljusen ska tändas därhemma”. Det tyckte hon var så vackert att tårarna rann utefter hennes kinder. 

När det blev dåligt med arbete i spinneriet lånades jag ut till väveriet. Där blev jag kvar till 1947. På väveriet lärde jag mig varpa bland annat lakansväv. Det var långa, stora bommar som skulle lyftas ned på golvet. Som tur var fick vi hjälp av killarna med det. Vi arbetade tillsammans. De var trevliga kamrater. Ibland skickade vi killarna att köpa tårta och sen gick vi bakom båsarna och fikade. En fick alltid vakta så vi inte skulle bli överraskade. Vävmästaren kom en gång när jag stod och pratade med fikagänget. Han sa åt mig att stå framför varpen, inte bredvid. Han kanske anade vad vi gjorde. Anders Backlund hette en av basarna jag hade. Han var jättesnäll. Vi uppvaktade alltid honom på bemärkelsedagar, då var vi hembjudna till honom och hans fru. När vi sa “Har den äran”, sa han alltid “har du”. Han skojade till det. Anders var också kassör i fackföreningen. Han hade skadat sig i en maskin. En arm slets av. Hu va’ hemskt! 

Jag kommer ihåg när kronprinsparet var på besök 1935. Vilket ståhej det var. Det putsades, hängdes flaggor och grusades vägar. Pappa Kalle fick jobba hårt inför besöket. Det putsades och fejades även på fabriken. Allt skulle ju vara rent och snyggt. Och så var besöket över i ett nafs. 

Jag arbetade 14 år på Gefle Manufaktur AB. Ända tills jag bildade familj. Så småningom flyttade jag från Gävle till Sandviken. Sammanlagt arbetade jag, mamma och mormor 110 år på fabriken.