Jag fick börja i solven
anja lundmark
ASTRID
född 1928
Astrid berättar:
Jag är född hemma, två dagar efter min tvillingsyster. Dagen efter jag föddes, gick mamma ut och mjölkade korna som vanligt. Pappa lärde sig aldrig det arbetet, det var ju kvinnogöra. Mina föräldrar hade ett hemman i Österfärnebo med kor, grisar, höns och häst. Jag bodde hemma tills jag blev 15 år. Jag gick i skolan i sex år och därefter fortsättningskurser. Då jag var 13 år började jag arbeta hos en bonde samtidigt som jag gick i skolan. Då fick jag börja arbetsdagen klockan 5.30 med att mjölka innan jag gick till skolan. Sedan kom jag tillbaka till kvällsmjölkningen och fick laga mat till bonden. Jag var inte hemma förrän vid åttatiden på kvällen. Jag tjänade 25 kronor i månaden och jag fick behålla allt själv.
När jag var 15 år flyttade min syster Birgit och jag till Gävle. Det var 1945, samma år som kriget tog slut. Då började jag arbeta som springflicka på det nya kaféet på Nygatan. Jag minns en dansk som blev som tokig när det var klart att Danmark blev fritt. Han sprang runt på gatan och hoppade och klättrade som en apa. Han var så lycklig.
Eftersom jag och min syster hyrde rum på Källbacken i Strömsbro blev det naturligt att jag sökte jobb som låg inom gångavstånd. Jag hade ingen cykel. Birgit, som hade en cykel, arbetade på Tobaksmonopolet och blev kvar där. Jag började på Gefle Manufaktur AB innan jag fyllt 16 år. Det gick bra att få arbete där, men jag var för ung för att få vara med i facket. Jag fick börja i solven. Vi var fyra stycken plus en som körde solvmaskinen. Den var till lakansväven som var i tuskaft. Allt som var mönstrat fick vi solva för hand. Solvningen var lika viktig som vävningen, så det gällde att solva rätt. Och jäktigt var det, för ibland stod vävstolarna stilla och väntade på solven. Vi solvade mest på 70-80 centimeters bredd.
På 40-talet blev Kerstin Hesselgren ”barnombudsman” i Sverige. Hon åkte runt i landet och kollade att minderåriga inte fick jobba i skift, på övertid eller på nätterna. Det fanns en läkare i Gävle som kom till fabriken och undersökte alla 16-17-åringar. Jag var med om det två gånger. Vi blev kallade till sjuksyster där doktorn och alla cheferna väntade. Gubbarna satt på stolar och tittade på oss där vi stod i bara underbyxor på rad och väntade på att få komma in till doktorn. Det var fruktansvärt. Man kände sig diskriminerad när man stod där naken med alla gubbar som stirrade. De ville väl titta på vackra flickor med fasta bröst, det fattar man nu. Fy sjutton! Usch!
Sedan kommer jag ihåg en annan episod. Det var vår med soligt och vackert väder. När det blev rast gick vi tre tjejer ut och solade. Det var så varmt och skönt så vi glömde bort tiden och låg kvar när rasten tagit slut. Det hände sig inte bättre än att ingenjör Danielsson hade besök med sig till fabriken och ser arbeterskor ligga och sola på arbetstid. Vi skickades in till jobbet med en himla fart. Sedan blev vi uppkallade till ingenjör Veman en och en. Han tyckte inte att det var så lämpligt att sola på arbetstid. Speciellt inte när det kom gäster dit och såg det. Jag skämdes och grinade där och blev livrädd för att få sparken. Men då sa Veman att dig förlåter jag för jag ser att du tar åt dig. Men en av de andra flickorna knyckte på nacken och brydde sig inte så värst mycket. Hon fick en varning. Det glömmer jag aldrig.
Birgit och jag bodde i ett rum med spis i Strömsbro. Vi hade eget hushåll. Vi köpte en
korkmatta som jag la in själv. Tvätta fick vi göra i en tvättstuga. När man blev dålig gick man till syster Stina. Det där med matlagning gick väl inte så bra i början. Men vi var noga med maten. När vi skulle koka risgrynsgröt första gången köpte vi ett kilo och kokade allt på en gång. Det blev gröt överallt och vi fick ösa gröt i handfat och allt vi fick tag på. Och när vi skulle koka lingonsylt första gången hällde vi i ett par liter vatten. Det blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss. Hyran för rummet var 15 kronor i månaden. Senare höjdes den till 20 kronor. Det var väl 1946-47. Jag tjänade 30 kronor i veckan och min syster på Tobaksmonopolet fick bara 17 kronor i veckan. Vi hade det knapert ibland. När man inte hade mer än hårt bröd till lunch, gick man hem och åt. Jag ville inte att de andra skulle se att jag bara åt hårt bröd och vatten. Eller jag gick förresten inte, jag sprang för det mesta. Det var jobbigt med ransoneringskort och när hyra och ved var betalt hade vi inga pengar kvar. Då kunde vi få matpaket hemifrån. En gång kom en kille från posten med ett paket som kostade 25 öre. Vi hade inte det. Killen rodnade och tyckte synd om oss. Han skänkte oss paketet. När jag fyllt 18 år var jag mästerkock efter alla tabbar vi gjort när vi skulle laga mat.
De första åren hade jag en-två veckors semester, men jag hade inte råd att åka hem. Jag gick till trädgårdsmästare Wennberg och jobbade fyra dagar i veckan med att rensa land och gallra. När det blev ett störtregn vågade jag inte springa in, utan satt kvar i regnet och rensade. Man var lite kuvad. Senare tog jag tjänstledigt för att åka hem och hjälpa till med skörden. Man fick lite semesterersättning från fabriken.
De första fyra, fem åren fick jag alltid ett stekt ägg av farbror Knut varje dag. Frun stekte alltid två ägg, ett skulle jag ha. Det kostade ju pengar, men de hade en mjölkaffär mitt emot skolan i Strömsbro. De tyckte väl att jag behövde mat. Fast jag klarade mig bra efterhand, kom han alltid med ägget. De var snälla.
När jag flyttade hemifrån som 15-åring, tog jag med mina pappersdockor. Jag tyckte så hemskt mycket om att leka med dem. Sedan när jag och min syster började intressera oss för killar, fastnade vi naturligtvis för samma. När vi stod och pratade med honom en gång sa Birgit till mig att jag kunde gå hem och leka med mina pappersdockor. Ah, vad jag skämdes då. Men gissa vad killen sa: ”Jaa, det är väl bra att ha barnasinnet kvar”. Där fick syrran så hon teg.
Jag sydde mina kläder själv av tyg som jag köpt på fabriken eller på stan. Man ser på trasmattorna nu och kommer ihåg hur klänningarna såg ut. Jag är fortfarande med i syjuntan från den tiden, men nu syr vi inte så mycket, utan vi pratar mest gamla minnen. Vi dansade naturligtvis. Det var till dragspel och vi cyklade dit där det var dans. Jag var med handbollslaget på fabriken. Vi hade röd-och vitrandiga tröjor och vita byxor. Vi förlorade för det mesta, men det gjorde ingenting. Vi hade ju roligt.
De flesta var med i facket. På 40-talet var Erik ”Titus” Nordström facklig ledare på fabriken. Ju äldre jag blev, desto mer ansvarsfull blev jag. De sista åren blev det bättre villkor för arbetarna. Jag slutade några gånger, men kom alltid tillbaka på något sätt. Jag blev ombedd att komma till färgeriet och köra sanfoneringsmaskinen när den kom igång. Jag skulle få fem öre mer i timmen om jag tog jobbet. Det gick inte att jobba ackord på den, så då fick jag som kompensation köpa tyg direkt på färgeriet och betalade till färgmästaren. Och det var ju kul. Jag har sytt vimplar, flaggor och dukar. När jag sydde dukar togs tyget från annat håll. Den gula färgen till flaggorna kommer jag ihåg. Det var den svåraste färgen att ta fram. Först blev det rött innan det blev gult. Det var väldigt noga med flaggor, för de skulle vara exakta. Flagglinor fanns det mycket av på lagret och det räckte i flera år. Jag arbetade ju som sagt vid sanfoneringsmaskinen. Jag fick en egen tvättmaskin och centrifug. Så fort det kom nya tyger skulle det mätas hur mycket det krympte. Jag fick föra statistik hela tiden. När vi började väva jeanstyg blev det besvärligt. Det krympte jättemycket i början och inte var det stadigt heller. Tyget vävdes med löstvinnat garn, så det fick ju ingen stadga, utan blev sladdrigt. Färgeriet las inte ned samtidigt med fabriken. Några sydde flaggor hemma, andra jobbade kvar på fabriken. Efter hand flyttades verksamheten till Engelska byggningen, där vi fortsatte till 1965. Mot slutet kom nya regler på arbetsplatserna. Man fick inte vara ensam på grund av olycksrisken. Jag hade alltid någon chefs fru med mig när jag jobbade på fabriken. Vi sydde många olika sorters flaggor, bland annat till olympiader. Flaggorna syddes på tvånålsmaskin. Det var en speciell teknik att sy dem som jag lärde mig. Jag arbetade sammanlagt 15 år på Svanens fabrik, både på solvningen och i färgeriet.
Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.