Männen hade bättre betalt förstås

Tyget sys ihop, foto: Carl Larssons fotografiska ateljé 1921, Länsmuseet Gävleborg.

Männen hade bättre betalt förstås

anja lundmark


SONIA
född 1924

Sonia berättar: 

Jag föddes hemma i Strömsbro på Elvings gård, före detta Kindbergs krog. Jag hade två syskon, en syster och en bror. Min barndom var lugn och harmonisk.  Pappa arbetade vid telegrafverket, så han var borta mest hela veckorna. Det var väldigt roligt när han kom hem på lördagarna och söndagarna. Mamma var hemma med oss barn och det var tryggt. Det är synd om barn nu som inte får ha mamma hos sig, både när man är glad och ledsen. 

Jag gick sju år i skolan i Strömsbro och sju veckors fortsättning på Brynässkolan. Det var både pojkar och flickor i klassen. Min lärare i småskolan hette Monia Blomkvist. Henne hade jag i första och andra klass. Sedan hade jag Karin Rönnkvist i tredje och fjärde. De sista tre åren hade jag en magister som hette Erik Elias. 

1938 konfirmerades jag i den sista läsgruppen pastor Otto Svenning hade. Sedan började jag arbeta på Tempo med att plocka disk i baren. Jag arbetade i köket till 1940. 

När jag var barn bodde vi i Bagerigården. Vi var åtta familjer som bodde där. En del hade många barn, men jag kommer inte ihåg att det var någon grannosämja. Vi var alla som en stor familj. Om vi barn blev osams och gick upp till mamma och klagade, sa hon bara till oss att gå ut och bli sams och be om förlåtelse om man gjort fel. Och så var allt bra igen. Än idag träffas några av oss och det är faktiskt som om vi skulle vara syskon. Det är underbart, efter så många år… Vårt hem hette Bagerigården för att det fanns ett bageri där som bakade spisbröd. Det var så roligt att titta på när de paketerade brödkakorna. Det gick som en dans för dem och så fick man ju alltid en liten smakbit av det nygräddade, torkade brödet. 

Jag började arbeta på Svanens Väv 1940. Då var jag 16 år. Jag fick en plats i synrummet, där jag synade väv under några år. Sedan fick jag hjälpa till med en maskin som skar av trådar på väven som kom från väveriet. På ena sidan stod en flicka som hette Anna-Lisa. Hon sydde sömmar på stycken som skulle gå in i maskinen. Jag stod på andra sidan. Där delade jag på tyget igen. Det staplades upp i staplar på varandra. Tvillsen som färgades till blåkläder var väldigt tung, så nu förstår jag inte hur jag kunde få så höga travar. Men det blev väl en vana. Sedan fick synerskorna se tyget. Därefter packades det eller skickade till färgeriet för att färgas. Av lakansväven gick en del till blekeriet för blekning. 

Det blev antagligen mest finare överlakan med hemvirkade spetsar och fin märkning. Men det såldes mest oblekt väv som blev fina lakan och örngott. De fick vi fina och vita efter några tvättar med blötläggning, kokning, tvättning på ett tvättbräde. Sedan bykte vi tvätten i stora kar. Man hällde i lut som kokades upp några gånger. Helst skulle det dra över natten. Därefter sköljdes tvätten och hängdes upp i solen på sommaren. På vintern hängdes tvätten på vinden. 

Det fanns också en maskin som ruggade väven så att den blev flanell. Den sköttes av en person. På min tid var det först Maja, Karin och David som hade ansvar för den maskinen. 

Efter skärmaskinen återgick jag till att syna väv. Det arbetade jag med till 1947 då jag fick barn. Därefter hände det att jag arbetade när det var mycket att göra. Då fick jag arbeta på tider som passade mig för att jag ställde upp och hjälpte till. 

Det var mest kvinnor som arbetade på fabriken, men det fanns män där också. Jag träffade min man där, så jag har mest glada minnen därifrån. Männen hade bättre betalt förstås och det var inte tal om att protestera. Särskilt inte för unga flickor. Ibland var man väl missnöjd med senfärdiga vävlagare, tunga tygbuntar och ”25-öresbasar”. Det var alltså arbetsledarna. 

Det fanns en chef som var mänsklig, ingenjör Veman. En gång när min syster var svårt sjuk och familjen vakade över henne, fick jag låna nyckeln till kontoret och ringa hem så mycket jag ville för att höra hur det stod till med henne. Annars var alla dörrar låsta. 

1955 tjänade jag ungefär 1,42 kronor i timmen och det var på ackord. Ibland blev det lite trubbel när inte alla tog sitt ansvar och jobbade lika hårt. Det kunde vara någon som inte tog hand om de dåliga tygstyckena, utan lämnade över dem till sina kamrater. Till sist sa jag till på skarpen att hon också skulle ta hand om den sämre syningen. Alla hade ju ackord och det blev ju sänkt när man fick ta alla dåliga tygmetrar. Hela arbetslaget ska ju arbeta på samma villkor. Den där tjejen skickade sin kille på mig. Han var halvbas på en annan avdelning. Men jag knäppte honom på näsan. ”Gå opp på fjärde botten du. Här har du inget att göra”, sa jag. Så tjejen fick snällt syna sitt trassel som alla andra. Men mest har jag trevliga minnen från fabriken. Det var kamratligt och det är ju viktigt på en arbetsplats.

Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.