Jens salander

---

Alldeles i början av vår tid på Vävaren, torde vara runt 2002 – 2003 kanske, var jag i verkstan och arbetade med något och klockan blev ganska sen. När jag så skulle packa ihop mig så var jag som vanligt en smula disträ så när dörren slog igen insåg jag att nycklarna var kvar i verkstan. Dörren uppe in till våra ateljéer var också låst. Vid den här tiden fanns inget vred på insidan av ytterdörren som måste ha var helt regelvidrigt sett ur brandskyddssynpunkt då man alltså kunde bli inlåst i trapphuset utan möjlighet att ta sig ut. I vilket fall var jag fast i trapphuset och funderade på mina alternativ.
Jag hade inte mobilen med mig vilket annars gjort det möjligt att ringa efter hjälp. Att försöka slå sönder rutan kändes alltför drastiskt med risk för skärskador om man skulle klättra ut genom karmen med glasrester kvar. Jag tänkte att Yvonne skulle bli orolig och undra och att kanske kontakta polis och att undsättning skulle komma någon gång på småtimmarna. Det kändes som min miss skulle skapa både oro och en massa krångel.

Men så insåg jag att det fanns överfönster med handtag ovanför dörrarna. Där skulle det gå att komma ut om man bara kunde klättra upp dit. Problemet var att det inte fanns mycket att tillgå. Jag tittade i utrymmet under trappan där det stod diverse saker men inget användbart. På andra våningen hittade jag emellertid något som blev min räddning. Där hade de hållit på med någon form av renovering och utanför en av dörrarna låg delar till en ihopplockad byggnadsställning. Där hittade jag en sk. länkbalk som var lagom lång och som kan fungera som en stege. Jag bar ned den, reste den mot de övre fönstren, insåg att den vara lagom lång,  klättrade upp, öppnade fönstret och sedan var det ett visst krångel att klättra ned från yttertaket på utsidan men det gick.
Vilken tur att jag hade med mig bilnyckeln tänkte jag och körde hem som en vanlig dag på jobbet.