Elin hjulström lord

Det är enkelt att hitta uppgifter om produktionsmängder, vinst och personer i GMABs ledning, då det är den typ av uppgifter som sparats i företagets arkiv. Där finns även löneböcker, försäkringar och andra register. Spalt efter spalt med namn på arbetare, ofta med endast en initial för förnamnet, men väldigt lite om vilka dessa personer var och hur deras liv såg ut. Ibland väcks tankar kring människorna bakom namnet, ett namn som kommer och går, tas in vid behov, får lön en vecka men inte nästa; vad betydde det för personen i fråga? Var kom pengarna ifrån när de inte kom från fabriken? Var det ett sätt att dryga ut kassan eller familjens enda försörjning? När historien kommer in en bit på 1900-talet finns betydligt mer nedskrivet, av fabriksarbetare som intervjuats eller själva har skrivit ner sin berättelse men också i fackföreningens dokument på Arkiv Gävleborg. En bild av hur förhållandena kunde te sig på fabriken innan fackföreningens bildande ges i en artikel från Arbetarbladet, eventuellt skriven av Fabian Månsson som jobbade på tidningen vid denna tidpunkt.

Arbetarbladet den 17 februari 1906

”Cirka tre kilometer norr om Gefle och några hundratal meter från Testeboåns utlopp i Geflefjärden ligger stadens äldsta förstad Strömsbro. Den är numera mäst bekant för sin stora textilfabrik. Gefle Manufaktur Actiebolags bomullsväveri, men innan denna fabrik kom, fanns på platsen ett kronbränneri, anlagt 1776 af Gustav III. Detta är dock sedan en mansålder nedlagt, och det forna bränneriet apterat till uppslagsmagasin för fabrikens tillvärkningar. Om man landsvägen nalkas Strömsbro – det finns nämligen möjligheter att komma dit per järnväg, eller sommartiden per ångslup – finner man sedan man passerat Avaströms numera nedlagda sågvärk, (på den platsen finns endast kvar några tämligen ruckliga arbetarbostäder af trä, brädgård och allt är borta) samt stadens vattenledningsvärk ”hälsan”, hurusom ”fabriken” dominerar hela ”staden”. Med sin väldiga tegelmassa, sina två höga skorstenar och sitt höga vattentorn värkar den mäktig, trots sitt läge. De flästa Strömsbrobor torde också i denna fabrik få sin dagliga utkomst skäligen nätt tillmätt för öfrigt. Åtminstone torde detta vara fallet med kvinnorna af vilka en mängd sysselsättes i fabriken. Strömsbro liknar en vanlig liten småstadshåla: tämligen snygga en-eller tvåvånings trähus på stora tomter med en trädgård eller ett potatisland, stela parallella gator, här och där på husen en skylt utvisande att här har en handlande eller hantvärkare slagit sig ned och så, även i likhet med småstäderna, järnvägsstationen så långt från den centrala delen som möjligt. Af offentliga byggnader finnas ett godtemplarhus, en kyrka och ett bönhus naturligtvis. Af industri finnes, förutom ”fabriken”, endast ett boktryckeri och bokbinderi tillhörig Svenska Skolmaterialaktiebolaget. En jästfabrik har funnits därute, men nedlagts och för ett par år sedan nedbrann som bekant bryggeriet, hvilket sedermera icke återuppbyggts. På senare tiden har Strömsbro äfven fått vattenledning, dragen dit från Gefle, men den har ännu endast blifvit nedlagd i tvänne gator, Skolgatan och Fabriksgatan. Gatubelysningen uppehålles med fotogenlampor, på de platser där sådana beslås.

Om man vid en tid då arbetet på fabriken skall börja befinner sig i dess närhet, skall man bli förvånad öfver den mängd af kvinnor, hvilka slita ut sig i denna moderna grottekvarn. Kvinnor och återigen kvinnor strömma in genom portarna, hvilka tycks uppsluka dem alla. Kvinnor af alla åldrar från den gamla lutande insjunkna gumman till barnet, hvilket ännu går i korta kjolar. En och annan manlig individ upptäckes också, men dessa äro snart räknade. De flästa manliga arbeta för öfrigt i färgeriet, en byggnad för sig, skild från den del af ”den nya Grotteslagen” som talar om hur Grotte får kraft. Dina trälars kraft förslår ej, fastän hundra tusen män, och den helga kvarnen går ej, om ej flera draga den. Större, större arbetsflock kräfves för de ständigt tyngre, ständigt tyngre kvarnstensblock. Gif mig ock trälinnorna som de äldre så de yngre!

Och ett annat ställe, då Grotte får trälabarnen: Grottekvarnen, ständigt tyngre, har behof af trälabarnen äfven tioårs och yngre. När de unga flickorna börja, erhålla de en begynnelselön af kr 4:20 i veckan= 7 öre per timme. Denna lön utbetalas för dem som komma i ”väfningen” under lärotiden, fyra-fem veckor, hvarefter de erhålla sina stolar – hvarje väfverska har två väfstolar att passa – och få börja arbeta på ackord. Nu kunna de tjäna sex, sju, åtta kronor i veckan. De mera försigkomna, sådana som få de finaste väfvarna, kunna i enstaka fall komma upp i en förtjänst af 12-14 kr i veckan. Det är dock tämligen sällsynt. Medelförtjänsten torde vara tio kr per vecka. Hvad arbeterskorna i de öfriga afdelningarna på fabriken, karderskor, spinnerskor, de som äro sysselsatta med härfning o.s.v. förtjäna, är oss inte bekant, men icke torde det vara mycket att döma af hvad de bäst betalda förtjäna. Och männen? De som arbeta i färgeriet ha någorlunda normal förtjäning 18-20 kr per vecka, men för de öfriga är det rent för uselt, 12, 14 högst 18 kr i veckan. Hvad tycks?

Och ändå är det omöjligt att kunna organisera en kår som denna. Man är rädd att få skatt, gubevars. ”Herrarna”, som äro så snälla, kunde ju slå igen fabriken och då vore det omöjligt att ens få till den lilla smula mat man nu har. Ja, så resonerar man. Men tron I då att ”herrarna” skulle lägga ned en så pass luckrativ affär som denna, äfven om de blefvo tvungna att öka på något på lönen? Åhnej! Eller om det nu värkligen vore så att ni, som det påstås, vid Strömsbro tjäna mer och ha det bättre än vid andra textilfabriker, inte bildas fackföreningar bara för att omedelbart tillgripa sträjk. De bildas också för att vid tillfälle försvara sig. För öfrigt. Man lefver väl inte för att arbeta. Det är väl egentligen så att man arbetar för att kunna lefva. Men ni därute vid Strömsbro, ni lefver inte, ni vegeterar, och inte ens det, ni svälter och fryser. Ni svälter för att kunna kläda er, och ni går dåligt klädda för att kunna föda er. Ni kunna inte gå någonvart för att få lite omväxling i hvardagslivets osakande, åtminstone inte om det skall vara till förströelse som kostar om än inte så lite pängar, emedan alla edra pängar går åt till de mäst tvingande materiella behofven. Är detta att lefva?

Undertecknad försökte vid ett besök därute att få gå in och bese fabriken, men det förvägrades. Det måste vara eländiga förhållanden som inte tål att visas. Man kan ändock göra sig en föreställning om hur det ser ut där. En stor sal med kardmaskiner på nedre botten. En otäck stinkande luft, tjock af kringflygande bomullsfjun, ett dovt mullrande från väfstolarna en trappa upp. Stora spinnamaskiner som löpa fram och åter, fram och åter i tröstlös enformighet. En trappa upp, ett infernaliskt dån af väfskedar och skottspolar, ett dån som gör att den ovane inte ens hör när man skriker i örat på honom. En ännu tjockare, värre stinkande luft än därnere. I åratal har knappt ett fönster öppnats, de gamla utslitna arbeterskorna tåla inte vid draget, de bli sjuka. Ännu högre: Ett virrvarr af färger. Det är garnet som vindas upp på nystkronor, eller som tvinnas samman. Och öfverallt på alla bottnarnas utmärglade kvinnogestalter, bleka, hålögda en och annan ser ännu tämligen frisk ut. Det är några hvars tid i fabriken ännu inte varit lång, hvars blod ännu inte börjat sina. Men det dröjer icke värst länge förrän hon är lik sina olyckskamrater. Två tre år på sin höjd. Ja sådant är förhållandet på Strömsbro och på alla andra platser där inte arbetarna förstått organisera sig och taga vara på sina inträssen, och sådant komma förhållandena att förblifva till dess arbetare taga sin sak i egna händer … 

Artikelförfattarens önskan gick i uppfyllelse, för inom en månad bildades Svenska Textilarbetarförbundets 44 avdelning: Strömsbro. Att man till slut kom sig för att bilda fackföreningen berodde till stor del att Kata Dahlström samma månad hållit ett agitationsmöte för ”sina små, kära textilflickor”.