anja lundmark

---

Hur var det egentligen att bo på flickbyggningen på den tiden när det begav sig? Omkring 1879 kom unga fröken Johanna Söderström till den stora staden Gävle från Örbyhus för att börja sin tjänst som väverska på Svanens väv i Strömsbro. Hennes barnbarn, Asta Lundqvist, har många minnen från ett svunnet Strömbroliv och Asta har i sin ägo bland annat det brev som mormor Johanna skickade hem till sina föräldrar strax efter det att hon anlänt. Johanna var 15 år här hon klev av tåget på Gävle station … 

”Kära mina föräldrar och alla mina syskon. Nu har jag äntligen fått tid att skriva till Er. Bara färden till stationen var en upplevelse. Där satt redan ett 20-tal flickor i min ålder och väntade på tåget, men så skramlade vi iväg å stannade vid en massa stationer innan vi kom fram. Där mötte oss en gubbe med häst och fin vagn som vi fick klättra upp på. Här är allt så fint å nytt, ett jättehus med rum för 100-tal flickor. Vi bor två flickor i varje rum, här är säng, mattor å gardiner, ja ni kan inte ana så bra det är. Men arbetet är ganska svårt. Här står långa rader av stolar som vi har svårt att förstå, allt dunkar å väsnas så vi kan inte säga ett ord till varandra, alla går med maskiner, så vi blev yr i huvudet de första dagarna. Vi har fått vår första aflöning, 25 öre, sa nu känner man sig rik.
Från er Johanna, väverska på Svanens väv”. 

Johanna gifte sig senare med en mjölnare från Strömsbro. De flyttade till den Engelska byggningen och fick två små flickor. Johanna gick bort 1927. Av Asta Lundqvist.
Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.