*Marketenteriet 1949. Foto: Erik Hilbert, Gävle kommunarkiv.*

Den sista föreståndaren på marketenteriet

Max Hebert

I Testeboån, just bredvid Gefle Manufaktur, låg en tvättbrygga där mormor brukade tvätta hushållets mattor. Hon skrubbade med såpa. Kläder tvättade hon också för hand, men i stora kar i källaren hemma i egnahemsvillan på Gammelstigen där i Strömsbro. Hon vred, tryckte, knådade alla barnbyxor och undertröjor och klänningar. Det varma vattnet skvimpade ut på källargolvet.

Men så fick hon arbete. Hon blev den sista föreståndaren på marketenteriet på fabriken. Och när familjen Strömberg nu fick bättre ekonomi kunde de köpa en tvättmaskin, en Wascator.

Hon hette Signe. Hon var född 1914. Hon var utbildad kallskänka. Dillkött och kalops var ett par av hennes paradrätter, så det måste ju ha serverats där på marketenteriet.

Hennes son minns hur han ibland efter skolan tittade förbi hos mamma i storköket och fick sig en äggmacka och varm choklad.

Hennes dotter minns att mamma cyklade till jobbet på mornarna på sin nya cykel. Och hon kommer ihåg att Signe hade ett biträde, Tant Olsson.

Hennes man hette Ola, han var köksmästare på CH i Gävle. De hade träffats på en restaurang i Karlstad och fått fyra barn. Signe hade varit hemmafru i nästan 15 år när hon började på marketenteriet. Det var en syster till Ola som hjälpte till med barnpassningen, så att Signe kunde arbeta några timmar om dagen. Tjänsten som föreståndare resulterade inte bara i en tvättmaskin. Signe tyckte om att jobba. Hon fick större självförtroende.

Så många fler minnesbilder finns det inte i vår familj av Signe på marketenteriet. Signe och Ola är döda sedan många år. Barnen störtade väl runt på annat. Där i Strömsbro gick de på bio och på biblioteket, stojade längs affärsgatan, spanade på den lilla flygplatsen ett stenkast bort. De tänkte ju inte så mycket på föräldrarnas vardag.

Mormor och morfar flyttade till Övre Svärdsjö 1962. Vid den tiden skaffade de både bil och tv. Men där i Dalarna fanns det ingen barnpassning. I bostadshuset hade de dock ett litet kafé som Signe skötte, och så kunde hon samtidigt hålla ett öga på barnen som växte upp och iväg.