anja lundmark

---

LINNEA
född 1904

Linnea berättar: 

Jag föddes 1904 i hemmet. Mamma Maria Theresia var ensamstående, så jag bodde hos mina morföräldrar till jag var 15 år. Jag gick sex år i skolan.  Jag började arbeta på fabriken den 9 februari 1920. De första åren bodde vi i Stigslund. Jag började arbeta på andra botten med att gå i lära hos äldre kvinnor. De lärde mig väva smalväv. Den första kvinnan som lärde mig var en väninna till mamma. Efter en vecka blev hon sjuk. Då blev det Johanna Söderström som skulle visa mig, men även hon insjuknade. Då fick jag tant Jernberg och henne hade jag kvar tills jag var fullärd. 

Fru Söderström kommer jag väldigt väl ihåg. Hon var värdig på något vis. 

Jag blir lite upprörd när jag tittar på gamla foton och tänker tillbaka. Det var ett slitsamt arbete, man jobbade för sitt levebröd. Det var roligt också. Arbetskamraterna var viktiga och vi trivdes ihop. Det blev sammanhållning. Jag var borta ganska mycket på grund av sjukdom som jag fick vid 30-års ålder. Därför fick jag byta arbetsplats många gånger. Vävmaskinerna kunde ju inte stå stilla när jag var borta. Jag arbetade alltid på ackord och tjänade ungefär 50 kronor i veckan. Det blev lite mer när väven gick bra, det var roligt. Men jag var besviken när det aldrig låg en hel femtiolapp i lönekuvertet, utan bara tior och mynt. Det hade varit roligt att få en sedel någon gång. 

Arbetet pågick mellan klockan 7.00 och 17.00 på vardagarna och mellan 7.00 och 13.00 på lördagarna. Den första semestern varade i tre dagar. Det var på 1920-talet. På de dagarna skulle man hinna med allt. Stortvätt, städning och sådana saker. Att åka och hälsa på någon längre bort var inte att tänka på. 

1934 flyttade jag till flickbyggningen tillsammans med mamma och en kusin som också hette Linnea. Hon var sju år äldre än mig. Vi kallades för Wickström och Jansson av arbetskamraterna. Det gick bra att bo ihop med någon man kände. Det var trevligare än att bo ihop med okända personer. Det blev ofta kontroverser när man inte kom överens med rumskompisen. Och vi hade egna möbler och eget porslin. En väverska kom en gång efter lunchen hemma och grät. Hon hade fått en ny rumskompis som plockat bort hennes saker ur byrån och skåpen innan hon hunnit hem. Det var ju förfärligt. Någon okänd hade gått och plockat med hennes tillhörigheter. Så väverskan flyttade omgående till ett fyrspisrum som hyrdes ut på de flesta gårdarna i Strömsbro. I rummen fanns en byrå med tre lådor, en säng, en soffa med lådor under. En fick sova i soffan och en i sängen. Hyran drogs direkt av lönen. 

Den 10 augusti 1925, hade man en utflykt till Furuvik. Roloff och Risberg bjöd arbetarna. Det var en måndag. Vissa tider arbetade man inte på måndagarna. Det var dåligt med jobb. Det kom ett tåg med en extravagn från Gävle Central och hämtade personalen och det var ju fantastiskt. Jag hade köpt mig en Panamahatt dagen till ära. Det var så breda brätten på hatten så den åkte av när det skulle fotograferas. Och så hade jag en grå-grönrutig klänning i något slags frottétyg på mig. Sedan blev vi bjudna på kaffe i Furuviks cafe. 

Det fanns gott om affärer i Strömsbro förr. Konsum på Storgatan, med både mejeri och slakteri. Tjulins på Magasinsgatan med ett bageri, sybehörsaffär, tygaffär och stickerskor. Det fanns affärer på varje gata. På Skolgatan fanns en sybehörsaffär med sömmerska och en hattaffär med dottern i huset som var stickerska. Där kunde man beställa mot avbetalning. Det var ju det enda sättet att få något. Man var betrodd och kunde handla på avbetalning. Då var man ivrig att betala av sig varje lön, så mycket man kunde. Så var det förr. 

Fabriken hade tygförsäljning varje fredag mellan klockan 17.00 och 19.00. Då såldes sekundaväv som vägdes och betalades efter kilopris. Jag köpte mycket av ett flossat skjorttyg som fanns i många vackra färger och som var varmt, mjukt och behagligt att ha på sig. Ibland gjorde man fynd i lådan på golvet. En gång hittade jag en lakansväv som vävts på beställning. Den hade hamnat där av misstag. Man sålde inte beställningsväv till arbetarna. Jag har sparat tyger som jag själv vävt och köpt i boden. I lådan hittade jag också en bolsterväv som vävdes till beställning. Det har jag haft liggande i alla år. Jag och en flicka till vävde det tyget, som fanns i både blått och beige. ”Damastväv” vävdes på en stol bredvid lakansväven. 

Fabriken byggdes ut på 50-talet. Då kom automatväveriet till. När jag vävde lakansväv fanns inga skydd på spolen, bara i fönstren två rutor uppåt. När det var knutar eller annat kluns i varpen, flög skytteln iväg. En gång flög den ut genom fönstret, över skyddet rakt ner i backen. Det var vinter och snö så vi visste inte hur skytteln skulle komma till rätta. Men som tur var hade inte tråden gått av, så det var bara att följa den. En annan gång kom skytteln farande rakt på näsroten och bröstet, så jag blödde. När det var smalväv flög skytteln med sidan mot, rakt i pannan på mig. Då fick jag åka till lasarettet och undersöka så jag inte fått någon hjärnskada. Skytteln kom ju med en himla fart. Det fanns inga skyddsombud på den tiden och det var många olyckstillbud med anställda. Särskilt med de som kom nya och inte kunde hålla fingrarna i styr. De fick man passa noga. När man började arbetet fick man först blåsor i händerna. De blev sedan valkar och då kändes det inte så mycket. Man blödde ofta på fingertopparna eftersom det skulle lagas och borstas mycket. Vid automatvävstolarna stod det flickor och bytte spolar hela tiden. Det gick ganska fort för en spole att ta slut, så de hade fullt upp hela dagarna. 

När Harg tog över 1949, kom det en yngre vävmästare. Han ville inte att väverskorna skulle vara så noga i sina jobb, för det var inte lönsamt. Jag, som var så noga med mitt arbete, protesterade. Man hade ju sin yrkesheder och ville göra bra ifrån sig, så det var inte lätt att göra som han sa. När de sedan började säga upp både ingenjörer och en vävmästare strejkade vi väverskor. Då blev det fart i Harg. Ekonomichefen Torsten Reimer kom till Strömsbro som ett skott. Honom hade vi velat göra mos av. Det var inte trevligt att vara kvar mot slutet, innan nedläggningen. Sista dagen jag arbetade fick vi stå i kö för att få våra avgångsbetyg. Jag fick betyget och 3 000 kronor. Det var inte ens högste chefen som tackade av oss arbetare utan en tidstudieman. Jag och många andra hade arbetat 40 år på Svanen. 

Efter fabrikens nedläggning blev det skyddad verkstad i lokalerna. Och det var bland annat sykurser i vävrummen. Jag var med och sydde fasadflaggor till Bellanders. Den nya ägaren var in till oss och upptäckte att vi sydde flaggor till andra än Svanen. Det tyckte han inte om.

Det fanns en vävlagare på fabriken som var ett snille. Sven Andersson från Dalarna. Han gjorde om vävstolar så det gick att väva frotté. Det hade man inte gjort tidigare. Min kusin Linnea och en flicka till, vävde frotte i bra många år. 

De första åren var jag i småvävstolarna och vävde tyg till arbetsblusar, bussaronger. Sedan blev det rutigt för hela slanten och jag vävde gardiner i tre omgångar. Det första var i vitt ”klunsgarn ”. En gång blev det fel med klunsen och jag stannade maskinen. Då såg jag att det hade blivit ett vackert mönster i väven, som en urna. Jag hämtade både vävmästaren och förmannen, som tyckte att det var synd att ställa om maskinen. 

En gardinsort var tuskaft, bara i vitt. På den tiden hade man inga varpväktare, så spolen fortsatte när tråden gick av. Då fick man stå och sy i tråden själv. Sista gardinen jag vävde hade Sven Andersson gjort ett nytt mönster till. Den gardinen döptes till Slingergardin. Den var rutig i rött och vitt eller blått och vitt. Mitt i rutan var det en slinga som gjorde en vacker effekt i tyget. 

Under kriget var det svårt att få tag på bomull. Då vävde man med konstfibrer. Det var besvärligt att arbeta med. Materialet hette cellull. Ett draperityg var ett beställningsjobb som jag vävde av tvinnat garn. Då var det svårt att se när tråden gick av. Avigan och rätan var inte lika just för att varpen var tvinnad. Var det den minsta knut så hoppade spolen över och då syntes det på rätsidan. Jag fick räkna trådarna och vrida tillbaka mönsterkedjan när det blev fel. Det blev ett tjockt tyg därför att det var tvinnat och med ett speciellt hålkort i. 

Ibland hängde det en massa trådar över bommen på vävstolen. Det var varptrådar som blivit över och de fick man vira upp så att det inte trasslade in sig i vävstolen när den var igång. När jag en gång tvinnat en varp blev det svårt. Det fanns ett rör i taket som jag fick lägga den lösa varpen över och nysta i efterhand. Ibland var det två nystan som hängde där och det var besvärligt. Jag fick ha reda på varpen hela tiden. Den tog jag hand om och virkade en matta av. Den blev tjock och bra och ligger fortfarande på golvet hemma. 

Min kusin Linnea arbetade också i väveriet. Hon stod på samma plats hela tiden hon arbetade på fabriken mellan 1920 och 1960. Det byttes tre vävstolar där under den tiden. Hon hade samma utsikt i fyrtio år. Linnea, min kusin, vävde flaggväv innan fabriken las ned. Den var speciell. Man skulle vara mycket noga med den. 

Vi bodde i flickbyggningen i 45 år. Där var det liv och rörelse. Frälsningsarmén hyrde lokaler där så det var mycket sång och musik. Vi gick dit ofta, det var bara att gå över gången. 

Sedan flyttade vi båda till var sin pensionärslägenhet på Iskällargatan. Där bor jag kvar fortfarande. Min kusin Linnea skulle få Kungliga Patriotiska Medaljen samtidigt som 100 andra på fabriken. Men hon ville inte gå på någon fest utan hämtade medaljen på kontoret istället. 

Min mamma Maria Theresia, född 1866, arbetade troligen på färgeriet hela sitt arbetsverksamma liv. Hon började på 1880-talet och var kvar till pensionsåldern. Hon mätte väv på färgeriet. Jag har kvar ett gratulationskort som mamma fick på Mariadagen 1894. Det är handmålat av en väninna till henne och hon står där och mäter väv. Mamma bodde tillsammans med mig när hon blev gammal. Hon gick bort när hon var 79 år. Jag har kvar en medalj som mamma fick 1922. Den blir bara svartare för var dag. Den har inget annat värde än symbolvärdet. 

Vävlagaren Sven Andersson stod i kontakt med vävare i Dalarna. När fabriken las ned, tog han vara på de vävstolar som var något att ha och som han justerat. De delade han upp mellan väverier i Dalarna. Resten gick till skrot. 

Jag känner väl igen Maja Skoglund och fonden. Jag kom med i styrelsen på sluttampen. När mina föregångare gick bort blev jag ensam kvinna kvar i styrelsen. Vi kvinnor arbetade hårt för att det skulle bli ett minnesmärke över Maja men det blev inget. Jag hade ingen glädje av att vara med i styrelsen, fast jag var uppbördsman (upptagande av avgifter). Jag fick mest agera kaffekokerska en trappa upp. Ibland gick jag ut på läktaren och tittade till gubbarna. Men det var då det …

Texten är hämtad ur Anja Lundmarks “Kvinnoliv på Gefle Manufaktur AB i Strömsbro” från 1996.