Ljuden från vinden
mikael strömberg
Som ljud- och musiknisse händer det att jag sitter sena kvällar och nätter och spelar. Dels för att det i övrigt är tyst i huset, och dels för att kunna dra på riktigt starkt så att örsnibbarna fladdrar. Men tyst är det ju aldrig. Särskilt inte på Vävarens vind. Jag har hört hur någon dragit och hasat saker över golvet (mitt ateljétak), rullat föremål, slagit i dörrar, pratat osammanhängande… När jag har rusat upp på vinden för att kolla har det varit både tyst och mörkt. Inför ett utställningsprojekt i London ställde jag ut mikrofoner på vinden som på slump spelade in Vävaren under ett helt dygn. Och efter att ha lyssnat igenom inspelningen blev jag åtminstone klokare på en punkt: Vävaren är inte tyst. Det är som om aktiviteter från 1849 och framåt dröjer sig kvar som ett eko. Historiens spår av arbete syns i väggar och på golv. Eventuellt har historien också efterlämnat ett och annat ljud…