Anja Lundmark

---

I slutet av februari 1852 var anläggningen så nära färdig, att direktionen vågade utfärda inbjudan till visning för allmänheten. En reporter från Norrlands-Posten var översvallad av intryck. ”Rens-och kardmaskinerna var i verksamhet. Salar och flyglar upplyste maskinfabrikanternas namnchiffer i briljanta gaslågor i de olika avdelningarna”. Som särskilt sevärt framhölls vattenhjulet som sattes i rörelse. Även gasverket väckte berättigad uppmärksamhet. Gasbelysningen var så fin att den borde ”påskynda även den i staden”; Strömsbro hade gasbelysning tio år före centrala Gävle. Västra flygelbyggnaden inrymde ett gasverk som försåg såväl fabrikslokalerna som flickkasernen och närliggande gator med belysning. 

Alla dessa finesser till trots hakade det upp sig på ett par väsentliga områden; dricksvatten och water-clo. Brunnen för dricksvatten inom fabriksområdet stannade vid förslag. Direktionen fann det lämpligare, och framför allt billigare, att låta forsla dricksvatten från brunnar och källor i omgivningarna. Fabriksfolket fick hämta dricksvatten direkt ur tunnan på fabriksgården eller ur kopparkärl med vidhängande mugg, på de olika bottnarna i fabriksbyggnaden. Water-cloanläggningen blev från början mer till omak än till bekvämlighet. Främsta orsaken till missräkning var den stank som spreds då ledningarna saknade vattenlås. Att besökare genom skriftliga anslag uppmanades ”töm vatten i röret widh behof medelst vidhängande skopa”, hjälpte föga. Man kan förstå arbetarna som hade att rensa de utanför byggnaden liggande ”waterclografvarna”, när de hellre tog två supar i förskott, än reda brännvinspengar. Det ursprungliga systemet ersattes under 1890-talet med torrklosetter, som dock i ringa mån eliminerade tidigare olägenheter.